Ylle-karamell!

Egentligen är det här inte alls vad jag brukar göra. Detta är nämligen en högst opraktisk finjacka i ylle till en snart 2-åring! Finjackor har jag aldrig förstått mig på-när använder barnen sådana? Även om man bara skall åka i väg någonstans med bilen-hur vet jag att de inte före eller efter hinner upp i något träd eller ner i någon lerpöl/snöhög?
Men detta är väl vad Gekko kallar att okynnes-sy. Jag kunde bara inte motstå idén när den poppade upp i huvudet i skidspåret en eftermiddag.
Och eftersom materialkostnaden var imponerande hela 10 kr så är ju skadan begränsad om den inte blir använd så många gånger!

Så här såg råmaterialet ut! En yllekappa från finska PTA inköpt på Kupan för 10 kr. Tidigt 90-tal, kanske? Storleken borde ha passat äldsta dottern, så jag köpte den i första hand som tänkbar maskeradutrustning. Passformen var dock förskräcklig, även om jag hade 80-90-tal i bakhuvudet. Innan jag började klippa i den körde jag hela kappan i tvättmaskin på ylleprogram.

Jag använde mitt favorit koft/jackmönster ur Ottobre 3/2004 som jag också använt här, här och här.

Originalet hade ett grönt foder med smala rosa ränder, vilket naturligtvis behövde betonas. Helst hade jag velat ha stora knallrosa knappar också, men några sådana hade jag inte hemma, så det fick bli originalknapparna. Kragen och fickorna fodrade med ljusrosa velour.

Jag ville inte sätta ner så mycket tid på detta projekt, efter som jag inte tror att den kommer att bli mycket använd. Alltså klippte jag till mönsterdelarna genom tyg och foder i ett, och behöll framkant och nederkant på framstyckena. Fickpåsen stickades således mot framstycket utanpå fodret, dvs synligt från insidan, och sidsömmarna är också synliga från insidan. Skulle förstås ha gått att göra mycket snyggare med att fodra på riktigt, men det var det inte värt. Lite för rationell är jag...
Få se om jag kan återkomma med en livebild. Och kanske en kompletterande hatt av resterna som finns kvar av kappan...