Pasteller

Lite somriga pasteller men rejäla sockor och vantar i 7-bröder garn, så förhoppningsvis behövs de inte nu i juli. Stickade i våras, fotade i maj.
 

Refelxgarn

För att komma upp i gratis frakt från Adlibris då jag köpte någon bok i vintras lade jag till två nystan reflexgarn, Svarta Fårets Ulrika med reflextråd.  Ulrika Reflex innehåller 88 % superwashbehandlad ull och 12 % reflextråd i polyester. Började med att sticka en enkel ribbstickad mössa i vitt. Blev kvar garn som räckte till ett par mönsterstickade vantar i 7-bröder Nature, som består av 70 % mjuk ull och 30 % TENCEL. Mönstret ur boken på bild, ett av de få vantmönster med mönsterstickning  som funkar med så pass grovt garn.

G fick detta i födelsedagspresent. Nu är det för ljust ute för att se om reflexgarnet verkligen funkar, men det kommer väl en höst också igen. 

 
 

Vad som kan rymmas i en fruktpåse

I januari, medan soffan fortfarande var julröd, plockade jag fram en påse med samlade smånystan av mestadels sjubröder-garn eller liknande tjocklek och fiberinnehåll från andra tillverkare. Funderingen blev hur många par vantar ock sockor det kunde bli? "Tokvantar" eller "toksockor", med vilda ränder eller fält, där målet var att göra slut på alla de små nystanen. Efter 8 par vantar och 3 par sockor i varierande storlekar var jag less och gick vidare till att sticka annat. Då återstod det ändå ganska många småsmå nystan i påsen. Men det kan ju vara bra att ha små rester i olika färger som stoppgarn också!

 

Mössa och vantar

 L önskade sig en mössa som matchade denna sjal. Den är alltså redan 9 år gammal men i användning, det är ju roligt att se!

Turligt nog hade jag Drops Air hemma i någorlunda rätt nyans. Det blev en mössa i detta mönster, som jag stickat flera gånger tidigare. L har en vit sådan, men nu vill hon ha en annan färg och inte ha den fodrad. Ett par enkla mosstickade vantar hann jag också få till. Efter julen höll sig temperaturen mellan -15 och -25  nästan fram till 20e dag jul, så ull/ alpacka plagg kom till användning.

När vi leker på jobbet

Varje år innan jul brukar vi äta gröt och leka julklappsleken (spela julklappsspelet?) på min lilla arbetsplats. Det har också blivit en tradition att mina paket består av hemgjorda klappar. 

I år blev det ett par sockor ur lagret i en nysydd sammetspåse sydd av en loppad panelgardin. 

Den andra klappen blev ett par Lovikavantar i roströd dubbelt Plötulopi, ett ospunnet isländskt ullgarn. Stickade 32 maskor och stickor 6 eller 7. De kändes snudd på små. Ville ändå gärna få ullen att filta ihop sig lite, så jag handtvättade dem i rejält varmt vatten och försökte gnugga i hop fibrena. Av detta växte vantarna i stället för att krympa! För att de inte skulle kännas för stora sydde jag ett fleecefoder som jag sedan sydde fast för hand. Fodret får kompensera för avsaknaden av filtningseffekt, så att det inte blåser rakt igenom. Bägge paketen fick nya ägare som verkade nöjda. Själv fick jag bland annat ett paket Nalta mörkt Pitekaffe! 

Delvis lapplådan

M har flyttat från studenrum till lägenhet. Ett par grillvantar till köket behövs, en typisk sak som "bara finns". Yttertyget som han valde fanns i hyllan, ursprungligen från Ikea. Fodret däremot är ett lappverk av olika tjocka joggingtyger från lapplådan. Typiskt bra projekt att använda spillbitar till, där funktion går före färg. Det ska isolera mot värme utan att bli allt för klumpigt, men syns inte annat än vid konstiga kameravinklar.
 

Köksvantar

...grillvantar, pannlappsvantar?  Sådan saknades i Ls kök. Yttertyget rester av ett tyg jag får många år sedan köpte under någon resa. Jag tror det var i Frankrike? Fodrade med bordsfilt + rester av joggingtyg, tror jag. Dessa syddes i juli, därav tveksamheterna.
 

Fodervantar

M cyklar även när det är -30 grader och då behövs varma vantar. Händerna liksom hela M är långsmala, så det är inte alldeles enkelt att hitta handskar som passar. Hittade ett par rejält stora handskar på second hand, såg nästan ut som grillvantar. Tillräckligt långa var de i alla fall. För att få dem att sitta bättre på händerna och också göra dem varmare stickade jag ett par enkla enfärgade vantar att ha inuti. Kombinationen Nordlys (75% ull) och Drops Alpacka Silk hade jag nyss använt i ett annat projekt, så då fortsatte jag med nystan som var framme. Vantarna stickade på frihand utan särskilt mönster. Huvudsaken att de passar händerna och i handskarna, synas ska de ju inte.
 

Grillvantar

 Grillvantar/pannlappar håller i många år, men nyligen slängde jag ett par som det nötts/brännts hål på. I stället blev det ett nytt randigt par. Ett litet projekt men används i stort sett dagligen. Det är kanske sånt man borde sätta ner mest tid på?

Konsten att filta

Köpte några nystan Felting Art från AdLibris förra vintern. Ursprungstanken var att sticka tofflor, men jag kom av mig. Under hösten prövade jag i stället att sticka ett par vantar åt A. Svårt att veta hur mycket ullen skulle krympa vid maskintvätten, men jag tyckte jag tog i ordentligt i storlek när jag stickade. När jag tidigare filtat vantar i maskin med annat garnmärke tyckte jag de krympte för lite på 40 grader, så nu prövade jag 60 grader direkt.Resultatet blev jättegulliga pansarvantar till någon nallebjörn kanske... Tog ingen före-bild på dessa vantar, men hade däremot klokt nog ritat av konturerna och angett maskantal för vidd och tumme. Grovt sett kan man säga att vantarna krympte till hälften på längden och med en tredjedel på bredden. Tror att jag använde stickor 5,5. 

 Fortsatte så med ett större par och nöjde mig med att tvätta i 40 grader. Använde ulltvättmedel, men slängde med lite vanlig tvätt också i maskinen. Funkade bra, ullen luddade inre av sig på tvätten vilket jag hade befarat. Vantarna tovade heller inte i hop sig invändigt, inte heller i tummarna. Men jag tror att det är en fördel att sticka tummarna lite överdimensionerade, åtminstone till barnvantar. När vantarna kommer ur maskinen har jag försökt dra dem till önskad form, lite smalare runt handloven till exempel. sen har det tagit något dygn innan de torkat helt. Andra försöket blev i alla fall ögonmåttsmässigt av någorlunda lämplig storlek till

 

Sist ut i vant-trion ett par till dotter L. På den otovade bilden är det Gs hand som skymtar, och hon har väl något mindre händer än L, men det ger ändå en uppfattning om tovningseffekten. Medan man stickar känns det som ett groteskt stort och sladdrigt projekt. Sen är det spännande att se slutresultatet. Vissa av oss är nöjda med ganska låg grad av spänning i tillvaron!

Vantar

 Ett par hastigt stickade vantar i Nallegarn. I första hand tänkta som foder i galonvantar eller vid biltransporter. Ett restnystan av självrandande garn i kombination med dito mossgrönt.

Mössa och vantar

Ännu behövs både mössa och vantar i Västerbotten. A fick en ny merinoullmössa efter samma mönster som denna, men modifierad så att extra skarvbit i pannan inte skulle behövas. Passformen blev inte perfekt nu heller, men bättre.
Det blev också tydligt att de galonvantar som senast använts av ca 10-åring var för stora varför jag sydde ett nytt par av plastad polyester med foder i merinoull. Inte alltid lätt att få en ettårings tumme i tummen, men funkar i alla fall bättre och trillar inte av. Ett resårband som bara är fäst i sidsömmen på handledsnivå hjälper till med det senare.

Stickat till A

Lille A fick ett par tumvantar i gult. Tveksamt hur pass ofta tummarna på handen egentligen kommer att landa i tummarna på vanten, hos en som ännu inte hunnit fylla ett år, men nu finns i alla fall möjligheten. Och innan vintern är slut kanske han ändå vill kunna greppa saker även utomhus? Av bara farten blev det ett par sockor också av samma garn, Novitas 7 bröder.

Merino från topp till tå

 Även lille A måste ju utrustas med merinokläder! Vid vistelse här hos oss i anslutning till höstlovet blev det både vantar och strumpor, byxor, tröja och mössa. Strumpor har jag aldrig prövat sy förr, men beskrivning hittades på nätet. Till små fötter som ännu inte börjat använda skor spelar ju sömmarna inte lika stor roll heller. Och ett fantastiskt sätt att tillvarata långsmala remsor av merinoullen som ofta blir över när man till exempel klipper till tights.

Inte säsong för dessa

Maj har i år  även i Västerbotten  varit rekordvarm, så några vantar har inte behövts de senaste veckorna. Kvar på skrivbordet sedan i vintras ligger detta par. Samma mönster som dessa och även här är det isländskt Lettlopi-garn. För liten kontrast mellan färgerna för att mönstret ska komma till sin rätt, åtminstone på bild. Det är också en lärdom: bättre att välja större kontrast om man lägger ner arbete på att mönstersticka något!

Kopia

För fullständighetens skull en bild även av par nummer två. Blev klar med det första paret under en resa, och hade tillräckligt med garn kvar för att det skulle räcka till ytterligare ett par. Ett bra betyg för mönstret att det var så roligt att sticka att jag direkt fortsatte med par nummer två. Nu har de vuxna döttrarna varsitt par ugglevantar.

Vantar

 Ett par mönsterstickade vantar ur nedanstående bok. Isländskt Lettlopi garn med stickor nummer 4. Vantarna blev en present till min mamma på hennes 85-årsdag som var för snart en månad sedan.

Ugglevantar

Ett stickprojekt från jullovet. Påbörjades hemma under själva helgdagarna och följde sedan med på resan till Lissabon. Hittade mönstret här. Där beskrivs det som barnvantar: stickor nummer 2 till 4-åring och stickor 2,5 till 6-åring. Jag stickade med Novitas Nallegarn och 3,5 nummers stickor. Då blev de lagom till en liten damhand. På bilden är det mina händer som fått posera, med handskstorlek7,5, och det funkar också. Jag gillar effekten av det melerade gröna garnet mot det enfärgade ljusgrå. Mera liv i ytan än om det är två enfärgade garn med skarpa kontraster.

Annan sorts julklappsvantar

Svärsonen L fick ett par grillvantar i julklapp efter ett tips från dottern. Orange, grönt och lila beskrevs som favoritfärger, och då måste jag säga att jag blev ganska nöjd med att hitta denna 70-tals stuv i min hylla.

Julklappsvantar

Dotter L önskade ett par ljusgrå Lovikkavantar i julklapp. Använde isländskt Alafoss-lopi. Första försöket blev snudd på litet. I stället för att riva upp stickade jag ytterligare ett par med två maskor mer på bredden och ffa något längre, och så fick dotter P som har mindre händer det mindre paret.
Som vanligt har det nu gått så pass länge från stickning till bloggande att jag inte minns varken vilket nummer jag hade på stickorna eller hur många maskor och varv jag stickade. Så nästa gång jag får för mig att sticka Lovikkavantar är jag i samma situation igen. Att jag inte lär mig...