Egentligen vet jag ju att tunikor inte är min grej. Raglanskärningar är inte min grej heller. Därmed inte singoalla heller. Dessutom gillar jag ju trikå bättre än vävda tyger. Så varför skulle då en tunika med singoallaskärning i ett vävt tyg över huvud taget var anågot att fundera på?!
Ja, hur tänkte jag här?
Det såg ut som en härligt sval sommartunika som satt så där lite lagom lätt och bekvämt i en gammal Allt om Handarbete. Blommig var den också, lätt att matcha till enfärgade byxor. Ett tunt, nytt lakanstyg hade jag också, i fina färger, som dessutom perfekt matchade en ny färgställning på mina namnlappar. Lagom snabbt projekt en kväll efter jobbet.
Resultatet var ett enormt oformligt tält som stod ut åt alla håll!! Inte en chans att jag skulle använda något sådant! Vilket jag ju borde ha kunnat räkna ut...
Gjorde ett halvhjärtat räddningsförsök genom att sy en gles smocksöm med resårtråd över midjan, sydde så långt den upplindade tråden räckte. Nu hänger tunikan i alla fall i garderoben. Kanske, kanske att den kan användas om jag behöver något svalt som skyddar mot solen. Men det behovet verkar inte vara så stort i sommar.
3 kommentarer:
Den såg fin ut på dockan tyckte jag iaf :) Tänkte fråga var du köper såna lappar? Hade varit lite kul att ha en egen lapp nu när jag börjat sy lite mer :)
Nu skrattar jag högt, men inte illa ment. Jag vet så väl hur det känns! Först är man så övertygad om att det HÄR verkligen är grejen. Sedan står man där och undrar om man varit riktigt klok som ens övervägt projektet - än mindre genomfört det. Men man får väl se det som utveckling, som träning och som ett steg i att bli säkrare på vad man passar i och vad man gillar.
Det trista är ju alla timmar man lägger ner och sedan kan åtminstone inte jag bara slänga bort det man har sytt. I allafall inte med en gång.
@Helga. Du kan köpa sådana vävda band på antingen http://namnband eller http://vavnamn.se
Skicka en kommentar