Jag borde kanske hålla mig till mina principer. Jag har hittills avböjt att sy präst- och diakonskjortor i vävda tyger på distans, då det är svårt med passformen om man inte kan prova. Där är trikå så mycket mer förlåtande.
Men så hörde en kvinna, som tidigare köpt diakonskjortor i bambutrikå, av sig med önskemål om en tunikavariant i linnetyg. En skiss på hur hon ville att den skulle se ut fick jag också. Det kändes ändå lite lockande, och eftersom hon har ganska olika storlek upptill och nedtill förstår jag att det kan vara svårt att hitta passande diakonskjortor hos de stora leverantörerna. Alltså accepterade jag med viss tvekan.
Första problemet var att hitta grönt linnetyg. Hittade inget på Ohlssons tyger och bara några få leverantörer på nätet.Beställaren föll för detta tyg från Svarta Katten. Det tog en månad att få tyget trots att de hade det på lager, och bemötandet i kontakterna med företaget var både märkligt och otrevligt. Men tyget var fint, när det väl kom.
Jag hittade ett tunikamönster som skulle vara ledigt sittande och avsett för linnetyger.som jag utgick från kring axlar och ärmar. Valde storlek där utifrån bystmått. Resten ritade jag utifrån hennes skiss och önskemål. Knäpplist fram med dold knäppning, fickor i sidsömmarna, fållen längre i sidorna etc.
Snyggt blev det, men dessvärre passade skjortan inte. För trång över axlarna, trång i halsen och trång runt ärmarna. Rörelsevidd borde finnas enligt måttagningen, men inte tillräckligt för att vara bekvämt.
Nu har jag fått skjortan sänd tillbaka, och funderar på hur jag skall lösa situationen. Å ena sidan vill jag bara strunta i den eller kanske göra en helt ny av ett annat linnetyg. Å andra sidan ligger merparten av arbetet i krage, knäppning och fickor, så går den att rädda på något sätt är det kanske ändå värt ett försök. Att hitta en diakon med mått som passar just detta exemplar är ju inte så troligt, och att låta en annars snygg skjorta gå till spillo känns inte roligt. Vi får se...
